tisdag 20 juli 2010
kan inte sova...
Jag kan inte sova. Tänker bara, jag tänker för mycket, men just nu kan det inte hjälpas. Känns som att jag är likgiltig, dryg o tråkig mot alla. Förlåt för det... Vet helt enkelt inte vad jag ska göra. Känns som om jag kommer splittras i tusen delar, när som helst. Ärligt talat så vet jag inte vad som håller ihop mig just nu. Men jag antar att det är vissa av de saker som gör att jag är nära att sprängas. Varför måste dem man kan få vara så långt borta från dig? Jag vill bara ha dig, och innan annan än dig. Kan inte alla andra bara inse att jag egentligen inte kan vara något annat än vän? Its always something in the way, its not me. Its you.
Det känns som att jag m´åste hitta nån annan som gör mig mållös, det kanske går. Med tiden. Men det krävs nog mer än det som jag hittills blivit erbjuden för det. Jag stannar väl i celibat resten av livet isf, känns det som. Har bara inte ens lsut att göra något eller ens försöka med någon annan just nu.., och jag bara saknar dig så mycket. Förut så ville jag bara vara så nära dig som möjligt, jag är rädd att jag inte kommer stå ut med det längre, inte på det sättet. Förut så tänkte jag att jag kunde nöja mig med det, det kan jag nog inte längre. Bara saknar dig så mycket.
Känns bara som att alla alltid kommer se mig som den person många av dem tror att jag är, men det är jag inte och det vill jag inte vara. Ett tag växte jag in i den rollen, och ett tag blev en del av mig den personen. Men med din och några andras hjälp lyckades jag växa ur den rollen, och ni som brydde er började hjälpte mig till slut ur den rollen som många av dem andra skapat och trodde var jag. Ni kanske inte är medvetna om vad ni gjort för mig, men med eran hjälp växte jag som människa, blev en riktig människa, så att jag fick platts. Ni hjälpte mig att bli den människa jag innerst inne alltid har varit, alltid velat vara. Ni hjälpte mig att inse att jag duger som jag är, att ni tyckte om mig och respekterade mig för att jag var mig själv. Ni fick mig att existera, det avr nis om fick mig att våga vara mig själv, och för det kommer jag vara er evigt tacksamma, jag älskar er<3 //jossan
Det känns som att jag m´åste hitta nån annan som gör mig mållös, det kanske går. Med tiden. Men det krävs nog mer än det som jag hittills blivit erbjuden för det. Jag stannar väl i celibat resten av livet isf, känns det som. Har bara inte ens lsut att göra något eller ens försöka med någon annan just nu.., och jag bara saknar dig så mycket. Förut så ville jag bara vara så nära dig som möjligt, jag är rädd att jag inte kommer stå ut med det längre, inte på det sättet. Förut så tänkte jag att jag kunde nöja mig med det, det kan jag nog inte längre. Bara saknar dig så mycket.
Känns bara som att alla alltid kommer se mig som den person många av dem tror att jag är, men det är jag inte och det vill jag inte vara. Ett tag växte jag in i den rollen, och ett tag blev en del av mig den personen. Men med din och några andras hjälp lyckades jag växa ur den rollen, och ni som brydde er började hjälpte mig till slut ur den rollen som många av dem andra skapat och trodde var jag. Ni kanske inte är medvetna om vad ni gjort för mig, men med eran hjälp växte jag som människa, blev en riktig människa, så att jag fick platts. Ni hjälpte mig att bli den människa jag innerst inne alltid har varit, alltid velat vara. Ni hjälpte mig att inse att jag duger som jag är, att ni tyckte om mig och respekterade mig för att jag var mig själv. Ni fick mig att existera, det avr nis om fick mig att våga vara mig själv, och för det kommer jag vara er evigt tacksamma, jag älskar er<3 //jossan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)